Tiden går fort och nu har det gått ett tag.
Ni kanske vet att jag &Valle brukar uppmärksamma den femte, göra dagen lite extra speciell, eller bara tillägna den extra tacksamhetstankar. Vi har passerat ett år och två år, och det finns de som frågar sig, när slutar man räkna egentligen? När slutar man notera antalet månader, och fira milstolpar som bedrifter? Jag antar att vårat svar är nu. Onsdagen passerade utan att vi vidare reflekterade över det, och hur speciellt känns egentligen tjugosju månader? Det är mittemellan tjugofyra och trettio, och är väl egentligen inte mycket mer än så.
Det första året är varje månad ett steg närmre en säkerhet, en möjlig framtid, och varje månad var det nya utmaningar att se hos varandra. Vi kan vara så säkra på vår sak och vänta på halvåret istället. Men det är väl likadant med barn, kanske? I början är varje månad något att fira, men efterhand övergår det till halvår och tillsist till år. Det känns inte så viktigt att säga att jag har levt i snart nitton år och fem månader, för det gör ingen större skillnad.
Det som är viktigt är att han är fortfarande världens hjälte, som alltid finns där för att rädda mig, han är fortfarande min safe spot och han har fortfarande det vackraste leendet i världen. och jag är fortfarande hopplöst uppöveröronen kär i honom.
Han kan rädda alla mina gråa dagar bara genom att finnas där, han vet precis vilka småsaker som gör det där lilla extra - hur nyfiken jag kan bli och hur hans överraskningar smälter mitt hjärta. Får mig att känna mig speciell och lyckligastivärlden. att han gör allt för mig fast jag inte alltid förtjänar det, att han alltid har ett bra svar och en bra lösning. Jag vet att jag skulle vara farligt vilsen utan honom nu, men det är en risk jag är villig att ta. lite av poängen är väl ändå att vara så varandras att man är just det. matchar som pusselbitar.
vi har en kväll tillsammans också. och kanske en natt och en morgon.
kvällen går i guld, och det är vin och dans, lite magi och vackra stunder.
